 |
Ulf Linde: Sammelsurium Bonniers 2011, 144 s. ISBN: 9100125849 |
Det här är en bok om teckning står det i förordet. Det är det också, men det är först en bra bit in i den tunna boken som man upptäcker det.
För ett inkännande seende finns ett värde hos konstverket bortom alla stilar menar Linde. ”Men det finns inte för det seende som utropat Andy Warhols Brillo Box till ett mästerverk. För att kunna genomföra den transmutationen måste man först hävda dogmen att allt i ett konstverk betingas av socio-kulturella konventioner. Den dogmen gör en blind”.
Linde hämtar sina argument från de mest oväntade håll som Immanuel Kants fromme vän Johann Georg Hamann och den Bysantinska ikonoklasmen. Men Linde har inte blivit religiös, det finns ”agnostiska korollarier” till dessa avsnitt.
Ulf Linde är för mig den store konstpedagagogen, den som gör det svåra enkelt. Och hädanefter kommer jag alltid vid krokiteckning ha något om trefalden hos en teckning i bakhuvudet: ”Hur tanken genom ett streck görs synligt på papperet och hur naturen visar sig i strecket. Så uppträder anden, själen och materien i en tyst teckningssal”. Och ska man teckna en panter bör man liksom Matisse först själv krypa på golvet som en panter. Det är det som är inkännande seende.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konstteori, teckning, socialkonstruktivism