Vad är egentligen kulturradikalism, den syn på samhället som dominerat Sverige under efterkrigstiden? Vad har den åstadkommit och vad finns det för alternativa synsätt? Det som fått mig att reflektera över frågan är förstås den obegripliga utvecklingen inom konsten, den akademiserade konstens uppskruvade intresse för ”fulkonst”, koncept, atonal musik, och steril slätstruken arkitektur samt misstänkliggörandet av det ”sköna”. Kopplad till kulturradikalismen är vad jag förstår också postmodernismens relativisering med katastrofala följder exempelvis inom utbildningsväsendet, den svagt underbyggda ”genusvetenskapens” expansion och en rad andra besynnerligheter.
Kan kulturkonservatismen erbjuda ett realistiskt alternativ som skulle kunna återta kulturen från den kulturradikala makteliten och göra den tillgänglig för vanligt folk? Konservatism har ingen bra klang i mina öron, men kulturkonservatism handlar inte främst om politik utan om synen på människan och hennes plats i kulturen. Därför kände jag igen mig en del vid läsning av den brittiske konservative filosofen Roger Scrutons bok: ”Kultur räknas”.
 |
Roger Scruton: Kultur räknas : tro och känsla i en belägrad värld Atlantis Axess 2009. 172 s. ISBN: 9173532908 |
Under studentrevolten i Paris 1968 hänvisade en väninna till den då 24-årige Scruton till Michel Foucaults Orden och tingen för att rättfärdiga revolten och svepa undan kunskap, tradition och kultur som enbart maktdiskurs. Det blev en ögonöppnare för Scruton som ansåg att det Foucault skapat var ”en retorik som legitimerade, till och med glorifierade, det destruktiva i människan. En ideologi för att riva ned och förstöra”.
Civilisation är en social gruppering som upprätthåller en religiös, politisk, rättslig och sedvanemässig enhet. En civilisations kultur är enligt Scruton den konst och litteratur med vilkas hjälp den kommer till medvetande om sig själv och definierar sin syn på världen. Kultur är något förvärvat som skapas av eliter. Man kan tillhöra en civilisation utan att veta särskilt mycket eller inget alls om dess kultur, vilket är de flesta västerlänningars situation idag.
Scruton hänvisar till Oswald Spenglers Västerlandets undergång från 1921 där Spengler menar att vi går in i en tid av förfall när kultur ger vika för civilisation. Men Scruton anser Spengler vara provinsiell när han betecknar den franska revolutionen som den avgörande historiska vändpunkten, den händelse som styrde in den västerländska kulturen mot civilisation. Spengler nämner inte ens den Amerikanska revolutionen som föregick den franska och enligt Scruton var en positiv vändpunkt som befäste upplysningstanken, ledde till stabil konstitutionell demokrati och skapade den moderna världen.
Lite uppseendeväckande är Scrutons tes att syftet med utbildning inte är vad alla tycks tro, nämligen att tillföra studenter något. Nej undervisningen är ett medel för att bevara kunskap och kulturarv till kommande generationer. Lite drastiskt formulerat men konsekvent om man tror på kulturens värde. Kulturen är ett medel att öka samhörigheten i samhället. Multikulturalismen står följdaktligen inte högt i kurs hos Scruton, som istället förespråkar kanon – en lista med konstnärligt högtstående verk som visserligen inte kan vara statisk men utgör en slags sammanfattning av kulturarvet, ett kulturparadigm.
Boken tar upp en hel del frågor om utbildning. Utantillläxor exempelvis av multiplikationstabellen skapar neuronkopplingar som ger förutsättningar för vidare matematisk förståelse. Det här går på tvärs mot John Deweys ideer som vad jag förstår står bakom en stor del av dagens pedagogiska teorier. Jag är ingen pedagog men jag är tacksam att jag fick gå i skola på den tid när det fortfarande fanns katederundervisning, kanon (Dikt och tanke) och utantilläxor.
Musikens och skrattets roll i kulturen berörs. Skrattet är en av de råvaror som kultur byggs av. Konst är likt skämt ett perceptionsobjekt – hur det ser ut, hur det låter, hur det får oss att reagera. Duchamps pissoar ”La Fontaine” anser Scruton ska betraktas som ett skämt, och det kan man ju hålla med om. Något som alla konceptualister inte tycks ha begripit.
Scruton lägger stor vikt vid värdering och bedömning av konstverk. Konsten ska sedan tjäna som vägledning till vad vi bör känna inför olika företeelser. En väg till känslomässig mognad. TV och popmusik avfärdar Scruton lite väl tvärt för min smak. Men musikundervisning – att spela och sjunga tillsammans – är viktig, den ska vara en ”övergångsrit” ut ur ungdomen, något som popmusiken blockerar.
Enligt Aristoteles var syftet med arbetet [grekiska: ascholia] – att få fritid [scole]. Men fritid innebar för Aristoteles möjligheten att leva ett liv i kontemplation. Idag ägnas dock fritiden snarare till distraktion än till aktiva kontemplativa former av själsliv. Men publikidrott, exempelvis fotboll får godkänt eftersom den kan ”lyftas till ritualnivå med en kombination av heligt och vardagligt”.
Enligt boken råder för närvarande en slags förkastelsekultur som med hjälp av styltiga teorier förlägger vårt litterära och konstnärliga arvegods på ett oöverstigligt långt avstånd från dess avsedda publik.
Scrutons bok kan bitvis te sig aningen fyrkantig och dess teser praktiskt/politiskt svårgenomförbara. Men den ger upphov till en hel del reflexion och dess övergripande budskap om kulturens betydelse går knappast att invända mot, i varje fall inte av den som vill ha ett anständigt samhälle.
För en översikt över kulturradikalismens och kulturkonservatismens utveckling i Sverige se även Johan Lundbergs inlägg i Svensk Tidskrift ”Konservatism vs radikalism”.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, kultur, filosofi, kulturkonservatism, kulturradikalism, Roger Scruton